Om du vill underteckna, hör av dig till annika.lillemets@alkottebo.se
Motion: Fredsdepartement
När konflikter och spänningar ökar ropar ekonomiska och politiska makthavare reflexmässigt på mer vapen och hårdare tag. Våld framhålls som den enda vägen till mänsklig säkerhet. Internationellt gäller militär upprustning och konfrontation. Nationellt satsas hellre på hårdare straff och allmän repression än att förebygga brottslighet genom satsningar på exempelvis skola och socialtjänst.
Rädda människor faller lätt offer för ett livsfarligt ”vi och dom”-tänkande. Den som ifrågasätter krigslogiken avfärdas som naiv eller utpekas som något slags landsförrädare. Mönstret känns igen, från exempelvis tiden innan första världskriget. Då som nu finns ett militärindustriellt komplex som underblåser människors rädsla och driver på krigshetsen. Några få kan tjäna stora pengar på kapprustningen, på alla andras bekostnad. Krig är katastrofer både direkt och indirekt. Utöver lidande, död och förstörelse slukar krig enorma resurser som hade behövts till nyttiga ändamål. Zäta Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ströms kampskrift mot militarismen, Det befästa fattighuset, från 1913 är tyvärr fortfarande högaktuell. Den massiva militära upprustning som pågår i Sverige står i bjärt kontrast till den samtidiga nedrustningen av välfärden. Sverige får inte bli ett befäst fattighus. Vansinnesfärden mot avgrunden måste stoppas. Vi i Vänsterpartiet har ett ansvar att ta upp våra föregångares kamp mot militarismen.
De militära lösningarnas logik företräds av försvarsdepartement och krigsministerier i så gott som samtliga av FN:s medlemsstater. Det är högt på tiden att artikel 2 i FN-stadgan, som ställer krav på varje medlemsland att lösa konflikter utan våldsanvändning, växlas ut i praktisk handling. Sverige skulle kunna bidra till detta genom att inrätta ett särskilt fredsdepartement.
I USA motionerar kongressledamöter återkommande om att inrätta ett Department of Peacebuilding. Det senaste förslaget av Barbara Lee, inlämnat 2023, fick stöd av ytterligare 40 ledamöter. Tanken är att det nya departementet skulle ansvara för att främja förebyggande och lösning av konflikter med ickevåldsmetoder både nationellt och internationellt, i samarbete med regionala och lokala aktörer. En viktig uppgift skulle vara att samla in och sprida kunskap om alternativ till militär och annan våldsanvändning. Lee tar upp ett brett spektrum av hot mot mänsklig säkerhet som behöver beaktas och understryker att förebyggande av våld har visat sig vara mycket kostnadseffektivt. Därtill framhåller hon vikten av att påverka normer och värderingar, att bygga en fredskultur, där utbildning genom hela skolgången har en nyckelroll. Därtill skulle en fredsakademi, motsvarande existerande militärakademier, inrättas. Våld i landet, inte minst skjutningar, skulle förebyggas genom metoder och program som utvecklas tillsammans med de berörda. Tolerans och respekt för alla grupper i samhället, oavsett etnicitet, sexuell läggning och andra olikheter ska främjas. Vidare skulle departementet driva på för nedrustning, särskilt av kärnvapen, och spela en viktig roll inom utrikespolitiken som motvikt mot Pentagon och hjälpa till att styra om USA:s relationer med omvärlden i en fredligare riktning. Fredsministern skulle arbeta tillsammans med utrikes- och försvarsministrarna och ingå i det nationella säkerhetsrådet. Detta lagförslag kan utgöra en utgångspunkt för diskussioner i andra länder, som Sverige, om ett fredsdepartements och en fredsministers möjliga uppgifter.
Det perspektiv som en sådan minister förväntas kunna bidra med, till exempel genom sina kontakter med världens freds- och konfliktforskare, borde kunna bidra till att regeringar och parlament i såväl större som mindre länder ska hitta bättre alternativ än att engagera sig i tragiska krig.
Fredsdepartement finns redan i några länder. Ministry of Justice and Peace i Costa Rica har fokus på att förebygga våld och främjande av fred inom landet genom satsningar på utbildning, sociala insatser och en kriminalvård som syftar till att rehabilitera människor efter avtjänat straff. Intressant i sammanhanget är att redan 1949 avskaffade landets dåvarande regering dess militära styrkor. Ett uttalat syfte var att frigöra resurser till välfärd, vilket lett till att invånarna erbjuds en förhållandevis god sjukvård och utbildning. Eftersom Costa Rica saknar militärt försvar har det varit nödvändigt att sköta landets internationella relationer genom diplomati och förhandlingar. Costa Rica har spelat en viktig roll i att förhandla fram fredsavtal i Centralamerika och i kampen mot kärnvapen.
I Kanada har socialdemokratiska och gröna partier ställt sig bakom kravet att upprätta ett fredsdepartement. Och när Labour i Nato-landet Storbritannien leddes av Jeremy Corbyn utsågs Fabian Hamilton till skuggminister för fred och nedrustning. I Sverige krävde Folkriksdagen för nedrustning 1982, med 300 deltagande organisationer, ett svenskt fredsdepartement som skulle ha ansvar för nedrustning, kontroll av vapenhandel, omställning från militär till civil produktion, fredsfostran och fredsforskning.
Sverige har genom åren haft olika departement och ministrar, allt utifrån vad som ansetts relevant och viktigt. Det är hög tid att freden ges status och resurser som eget politikområde. Ett fredsdepartement skulle komplettera och balansera utrikes- och försvarsdepartementen. De regeringar som hals över huvud beslutat att driva in Sverige i kärnvapenalliansen Nato och ställa om landet till en krigsekonomi, hade behövt en minister som visat på att mänsklig säkerhet är så mycket mer än skydd mot militära angrepp. Det handlar om sådant som att alla ska ha råd med mat och el, att det finns medicin på apoteken, att vi inte riskerar att dö i operationsköer, att barn får det stöd de behöver i skolan och att polisen kommer när det behövs, oavsett var vi bor, att vi har rent dricksvatten, och åtgärder för att mildra effekterna av klimatförändringen. En fredsminister hade kunnat visa på Costa Ricas exempel, och med stöd av forskning och erfarenhet påpeka att redan de i jämförelse med militärutgifterna försumbara resurser som nu satsas på fredsforskning, diplomati och civila fredskårer gör stor nytta. Vad gäller utrikespolitiken hade hen kunnat påminna om vad den internationella kommissionen för nedrustning och säkerhet ledd av Olof Palme kom fram till 1982: gemensam säkerhet bygger man med sina potentiella motståndare. Fredsministern hade, med sitt departement som stöd, kort och gott kunnat vara en motvikt till krigslogiken, en förnuftets röst i regeringen.
Därför yrkar vi
– att Vänsterpartiet verkar för att ett fredsdepartement inrättas i Sverige
Annika Lillemets, Linköping
Valter Mutt, Angered