Under hårt tryck har programkommissionen för ett nytt partiprogram för Vänsterpartiet inför kongressen i maj reviderat sitt ursprungsförslag och infört en del nyckeltermer, eller snarare ord, som utgör kärnbegrepp för ett politiskt parti i Sverige som vill kalla sig vänster.
Vi kan nu på nytt läsa att Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund, vad nu det sista egentligen betyder. Bara återinförandet av den här meningen borde öppna för en ny motionsrunda. Vi är fler som tycker att socialism och feminism inte är likställda och från varandra fristående begrepp. Det går inte att uppnå full jämställdhet under kapitalismen.
De återinförda nyckelorden är samtidigt ingenting mer än ord med avsikt att blidka en stor opinion mot ursprungsförslaget. Bortsett från den pinsamma och väldigt avslöjande jämförelsen mellan kungar och drottningar och kapitalismen som nu förts in, är det fortfarande så att förslaget nästan undantagslöst utgår ifrån och i den föreslagna politiken är baserat på en acceptans av det kapitalistiska systemet.
En grundförutsättning för socialism är att samhället kontrollerar kapitalet, de stora pengarna. Den globala finanshandel som Sverige är anslutet till omsluter och flyttar hundratals miljarder kronor varje dag enbart för profit. Bankernas omslutning är större än Sveriges bnp. Om detta har programkommissionen ingenting att säga. I ett partiprogram presenterar man sina grundprinciper. Ett partiprogram utan ambitionen att få samhällelig kontroll över de stora pengarna kan inte kalla sig socialistiskt.
Acceptansen av den kapitalistiska produktionsordningen löper som en röd tråd genom förslaget med undantag av några tydliga och bra förstärkningar om skiften till gemensamma ägandeformer.
Ett exempel: Enligt programförslaget behöver Sverige fördubbla sin elproduktion. Att en sådan mening är fortsatt med i det nya förslaget visar hur fast man sitter i den kapitalistiska synen på utveckling och framsteg. Det är bara i den tvångsmässiga linjära ekonomi som heter kapitalism som vi behöver fördubbla vår elproduktion. För att sen behöva fördubbla den igen efter det i evighet, i ett system som bara har en väg framåt under tvånget av evig tillväxt. Det självklara svaret för att bryta denna destruktion för både människor och planeten heter socialism.
Det nya förslaget till partiprogram har fortsatt en nationell utgångspunkt för hur de politiska målsättningarna ska kunna uppnås, trots att kontrollen över kapitalet upphörde i Sverige för 40 år sedan, följt av en lika lång reträtt för vänstern. En reträtt som kommer att fortsätta så länge som vänstern fortsätter att driva sin politik som om det fortfarande var 1980. Istället för solidaritet och kamp, ska socialismen nu komma till oss genom värme och omtanke på arbetsplatserna. Vi ska genom segrar kunna ta nya segrar mot bättre liv heter det, utan någon analys av varför vi inte har vunnit några segrar på årtionden och vad som egentligen skulle krävas för att vi skulle börja göra det.
De stora svagheterna i den tänkta politiken för de olika sakområdena finns likaså kvar oförändrat. Klimatkatastrofen som redan orsakar fattigdom och t o m svält ska fortsatt kunna lösas med några bilbatterifabriker och med nya tekniska lösningar som antingen stupar på att ingen har råd med dem, bygger på exploatering av människor framförallt i det globala Syd eller är lika livsfarliga som tidigare. Militariseringen och den enorma upprustning som pågår i världen nämns inte med ett ord och inte heller behovet av partiets självklara anslutning till fredsrörelsen. En talande jämförelse är att Vänsterpartiet har föreslagit att 1 % av BNP ska avsättas för miljöinsatser, samtidigt som man ställt sig bakom att 2 % ska kastas bort i försvarsutgifter när regionerna skriker efter sjukvårdsresurser. Ingenting nämns heller om något så självklart grundläggande som ekonomisk demokrati. Medias koncentration till ett par likriktade koncerner uppfattas uppenbarligen inte som ett problem, lika lite som Sveriges Radios totala underkastelse under en liberal världssyn. Helt centrala områden som makten och kontrollen över digitaliseringen, inte minst AI, behandlas inte alls, kvinnors underordning ska lösas med ett liberalfeministiskt program utan klassanalys och Sveriges ställningstaganden i internationella frågeställningar får uppenbarligen inte alltför tydligt ta ställning för de mest exploaterade och det globala Syd.
Men dagspolitiken då? Då kan man väl inte hålla på med högtravande socialistiska ambitioner när man ska utforma den?
För det första är det ett partiprogram vi pratar om, vi ska lägga fast våra principiella utgångspunkter. För det andra är det både mer trovärdigt och lätt att formulera de dagspolitiska ställningstagandena om de bygger på socialistiska principer. Ett exempel:
Om man slår fast att det är staten som ska stå för kapitalförsörjningen, inklusive lån, till både företag och individer, en förändring som dessutom skulle konkurrera ut de privata storbankerna, blir det logiskt och förståeligt att föra fram krav på samhällelig styrelserepresentation i bankerna, tak för de privata bankerna att ställa ut nya lån (som skattebetalarna sen får betala när man har för stor lånevolym i nästa kris) och en bankskatt som svarar mot inte bara vinsterna, utan det egna kapitalet.
Det är fortfarande svårt att förstå varför partiledningen och programkommissionen i Vänsterpartiet tror att ett radikalt partiprogram inte skulle vara attraktivt. Det synsättet har kostat den samlade vänstern tiotals miljoner röster bara i Europa under de senaste trettio åren. Nu upprepar man samma misstag.
Nu står ordet socialism i det nya förslaget till partiprogram. Vi får hoppas att partiordföranden inte kommer runt det genom att en gång till hävda offentligt att ett beslutat partiprogram inte gäller. Bra också om hon, eller hennes efterträdare, då inte en tredje gång offentligt förnekar att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti, utan istället lär sig vad det är. Här en kort introduktionskurs. Kapitalismen har ett enda, tvingande, syfte: Profit. Allt annat är tvångsmässigt underställt det syftet. Socialismen har som syfte att möta grundläggande, däribland mänskliga, behov. Allt annat är underställt det syftet.