Det förslag till nytt partiprogram för Vänsterpartiet som presenterats av programkommissionen till kongressen i maj 2024 innebär i praktiken bildandet av ett nytt parti.
V lämnar för första gången socialismen som ideologisk grund. Programkommissionen och kanske också partiledningen vill nog gärna säga att man inte gör det, men vem som helst som läser förslaget kan se att man gör det.
Det är kanske sorgligt historiskt, men allvarligare på andra sätt. Nej till socialismen är samtidigt ja till kapitalismen, det är de alternativ som finns. Med det ansluter V till de andra sju riksdagspartierna i uppfattningen att man kan exploatera människor. Kapitalismen är ett system byggt på exploatering av löntagare i bred mening, arbetarklass och fattiga i världen i synnerhet. V formas till ett slags annex till socialdemokratin med litet eget existensmotiv.
Programförslaget innebär också att det kommer att bli mycket svårt att få igenom ens det som finns med förslaget. Vänstern har varit på reträtt i 40 år i Sverige, en process som bara kommer att fortsätta om man nu lämnar socialismen som ideologisk grund. Kapitalet är idag ojämförligt starkare än människorna som arbetar ihop dess resurser. Och man är det på en global skala, onåbar för den nationella politiska beslutsprocessen. Det enda sättet att bekämpa det är med målsättningar för ett socialistiskt samhälle. Det är också bara så man kan få fram ställningstaganden för den dagsaktuella politik som kan leda fram till verkliga reformer.
Vi uppfattar programkommissionen som att socialismen på något sätt skulle kunna växa fram genom olika handlingar som rör sig i riktningen mot ett sådant samhälle. Vägen dit är enligt programkommissionen viktigare än att beskriva målet och man behöver därför inte uttala och tala om det socialistiska samhället. Genom att agera kan man ändå nå människorna för mobilisering av en progressiv, rentav socialistisk, politisk agenda. Plötsligt har vi socialism utan att veta om det, utan att ha uttalat det.
Det är en attraktiv tanke som möjligen kunde användas för 40 år sedan men inte idag. Situationen nu är helt annorlunda och det enda sättet att nå ett socialistiskt samhälle i Sverige är genom internationellt samarbete och i direkt kamp mot kapitalet. Styrkeförhållandena har på 40-50 år förändrats i grunden och kapitalet kommer bara att lämna ifrån sig makt och inflytande när man måste och där man kan se att det är nödvändigt.
Programförslaget är därför i centrala delar om Arbete och Ägande och Frigörelse missriktat och alldeles för begränsat. Samma sak gäller för avsnitten om Miljö- och Klimat med en nästan religiös tilltro till koldioxidfri ståltillverkning och några batterifabriker i Norrland som svar på en annalkande global katastrof som just därför bara kan lösas med en global ansats och på sikt bara av ett socialistiskt samhälle som till skillnad från kapitalismen inte behöver växa tvångsmässigt och hela tiden ta i anspråk nya resurser. Viktiga avsnitt om Militariseringen saknas helt i en tid då V självklart behöver dra tillbaka stödet till att använda gigantiska resurser till militären och istället ansluta till och vara öppet drivande i fredsrörelsen. Även andra delar, hela IT området och digitaliseringen saknas nästan helt.
Den som är intresserad kan läsa mer om det här i den 17-sidiga motion som vi lämnat in till kongressen och som också återfinns här. Motionen är en analys av hela programförslaget och varför det är viktigt att säga nej. Motionen har också antagits av två partiföreningar i Stockholms distriktet, i ena fallet med några marginellt annorlunda enskilda formuleringar.
Vi strävar efter en samordning av alla kongressombud och andra som vill stoppa det liggande förslaget. Namn, mejl och telefon till mig finns här nedanför om man vill vara med i det arbetet, oavsett om det görs genom återremiss eller avslag.
Stefan Sjölander, Hammarby-Skarpnäck partiförening
070 527 25 86, stefan.sjolander@saac.se
Motion om återremiss av förslaget till nytt partiprogram
Det liggande förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet behöver återremitteras för grundläggande omarbetning för att det som presenteras i programförslaget ska kunna genomföras.
Programkommissionens förslag bygger på tanken att vi bara genom att hålla ihop och stärka varandra skulle kunna mobilisera ett så starkt folkligt tryck att det kommer att gå att genomföra den politik som presenteras i programförslaget.
Det är en grundläggande felaktig slutsats som inte tar hänsyn till att kapitalet har stärkt sin position på ett helt avgörande sätt under de senaste 40 åren. Det går inte med en så väldig obalans mellan arbete och kapital att bara med allmän välvilja, en tänkt sammanhållning, förhandlingar och goda förslag skapa den folkliga kraft som programkommissionen ser framför sig. Kommissionen pratar om både konflikt och makt men kopplar ingendera till verkliga förhållanden.
Grunden till vänsterns reträtt behöver analyseras och slutsatser dras från det. Vänstern behöver skapa en internationell motkraft som är lika stark som kapitalets helt dominerande. En klassanalys värd namnet behöver göras för att kunna stärka de som bäst behöver det.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är orsaken till den helt övervägande delen av de mycket omfattande problem som finns i Sverige och den globalt katastrofala utveckling som vänstern slåss emot. Trots viss insikt om det accepteras nu ändå i programkommissionens förslag för första gången kapitalismen som system. Det innebär inte bara att vänsterns position ytterligare kommer att försvagas och att det därför inte kommer att gå att genomföra det program som finns med i förslaget. Det innebär också i praktiken att man nu bildar ett nytt parti.
Kapitalismens syfte är profitmaximering. Socialismens syfte är att uppfylla grundläggande behov. När man inte längre har det socialistiska samhället som målsättning har man lämnat tanken på ett samhälle som kan skapa ekologisk balans och som uppfyller människornas behov. Socialism är inget ord att vara rädd för. Det behöver uttalas och läggas fast som mål. Gör man inte det har man accepterat borgerlighetens slagord att det inte finns något alternativ. Partistyrelsen kan i sitt yttrande över den här motionen inte svara att det nya programmet visst har ett socialistiskt samhälle som mål. Det är inte sant. Har man det måste man uttala just det och beskriva just det. Det går att göra konkret, se fortsättningen av den här motionen
Politiken för de sakområden som presenteras i programförslaget är genomgående svag, ofta endimensionell, otillräcklig, vissa grundläggande områden saknas helt. Genomgående återspeglas den idealistiska tanken att vi ska kunna genomföra vår politik bara genom att hålla ihop och förhandla, utan kamp och utan de långsiktiga mål som ligger till grund för och är helt nödvändiga för formuleringen av dagspolitikens frågor. Väldigt få av de förslag som presenteras för sakområdena kommer att kunna genomföras inom ramen för det kapitalistiska samhälle som programkommissionen nu föreslår att kongressen ska acceptera.
Vi har i fortsättningen av den här motionen utvecklat motiven för varför det är så viktigt för Vänsterpartiet att kongressen beslutar om en återremiss av förslaget till partiprogram för grundläggande omarbetning med utgångspunkt i de ställningstaganden och uppfattningar som presenteras i motionen. Vi utgår från att partistyrelsen tar del av hela motionen för att få en egen bild av hur partiet kan bli trovärdigt och få stöd från breda folklager.
Inledning
Vi redogör i slutet av motionen för de tekniska klartecken vi fått för att skriva motionen på det sätt vi nu gör. Vi vet att det i anvisningarna för att skriva en motion står att vi ska undvika motioner om språkliga frågor. Vi tar ändå upp den frågan i vår motion eftersom det språk som används påverkar sakfrågorna och eftersom vi anser att det nu liggande förslaget till partiprogram måste ersättas med ett, i praktiken, helt nytt.
Motionen är uppbyggd i två delar. Den första beskriver behovet av de inledande analyser som vi menar att programkommissionen inte har gjort och som är grundorsaken till att man hamnat fel. Den andra är kommentarer till de olika sakområden som bör ingå i ett nytt partiprogram och som vi menar ska ligga till grund för skrivningarna i ett nytt programförslag efter återremiss. Vi vet att det i anvisningarna står att man bör undvika skrivningar som att ”partiprogrammet skrivs om i enlighet med motionens anda”, men vi menar att de synpunkter vi presenterar i motionen är så tydliga att de går att använda som grundläggande delar i ett nytt programförslag efter återremiss.
Motiv
Vi har två motiv för vår begäran om återremiss som vi utvecklar i motionen.
Det första är att Vänsterpartiet med det liggande förslaget för första gången sedan 1917 inte presenterar det socialistiska samhället som en självklar målsättning och som en nödvändighet. Det säger vi inte för att vi är museivakter som media vill kalla det. Det säger vi för att det är just nödvändigt om vi vill få kontroll på de galopperande obalanser som den kapitalistiska produktionsprocessen för med sig inom snart sagt vartenda samhällsområde. I en hel värld, inklusive Sverige.
Det andra är att med en acceptans av den kapitalistiska produktionsordningen, kommer det inte att gå att genomföra många av de sakområdesförslag som finns med i förslaget till partiprogram. Alldeles tvärtom kommer förutsättningarna för det att hela tiden försämras. Vi vet att programkommissionen hävdar att man har socialismen som mål i sitt förslag. Vi anser att man inte har det, långt därifrån. Har man det måste man skriva det rakt ut. Åsikter som ”socialismen är den verkliga rörelsen” räcker inte och klarar inte av en materialistisk granskning. Vill man nå det socialistiska samhället behöver man något mycket mer konkret som vapen, se våra skrivningar i den här motionen.
Grundläggande utgångspunkter och ställningstaganden
Problemanalys
Programkommissionen skriver att man hellre vill fokusera på vad vi vill åstadkomma än på problemanalys. Det är en god ambition och det är alltid roligare att diskutera vad man vill göra.
Problemet med en sådan ansats är att om man inte analyserar orsakerna till att det ser ut som det gör och förloppen bakom det, kan man hamna väldigt fel i vad man vill och tror att man kan åstadkomma. Vi anser att det är precis det programkommissionen har gjort.
Den mest grundläggande frågan kommissionen borde ha ställt sig är: Varför ser det ut som det gör och när blev det så?
1980 var Sverige världens mest jämlika land mätt som inkomstdistribution hos de länder där det fanns tillgång till sådan information. Sverige var då ett land med en radikal socialdemokrati som i många led representerade en mycket radikalare politik än den som Vänsterpartiet står för idag. Det fanns konkreta förslag på att utvidga den politiska demokratin med en ekonomisk genom löntagarfonder, det socialdemokratiska Kvinnoförbundet krävde en rad reformer, det fanns en stor stridsvilja utan rädsla för att strejka, socialism fördes fram som en nödvändighet för att rädda miljön. Tre procents arbetslöshet ansågs som oroande.
Sedan dess har de förhållanden vänstern slåss för varit på oavbruten reträtt inom så gott som alla samhällsområden. Strejkrätten har försämrats, arbetsrätten har försämrats, fri- och rättigheterna inskränks, inte bara i praktiken utan också formellt, borgerlig media har förstärkt sin position kraftigt, public service presenterar genomgående liberala budskap som objektiva nyheter, människors tillvaro har kraftigt kommersialiserats inte minst genom digitala mediers genombrott som utan eller med små inskränkningar får presentera i princip vilka kommersiella budskap som helst, bostadsbyggandet har i praktiken upphört, stegvis övertar vinstdrivande företag skolor och omsorgsområden med förödande resultat i klasstermer, socialförsäkringen urholkas, resurserna till regioner och kommuner urholkas, vi har massarbetslöshet, psykiska sjukdomar ökar, samhället militariseras, förvaltningen politiseras, alla omfördelande skatter har avskaffats, inkomstojämlikheten skenar, vi har en institutionaliserad inkomstöverklass inom politikereliten, förvaltningens och näringslivets eliter och ett trasproletariat i gigekonomin som servar oss andra utan några garanterade anställningar eller inkomster. Vi har en nästan oreglerad finansmarknad, fullständigt integrerad med världens övriga finanskapital, som lagligt kan genomföra gigantiska kapitalförflyttningar när och hur som helst med profit som enda syfte. Förstörelsen av miljön accelererar trots ständiga försök till motsatsen. Vi har ett geopolitiskt Nord som fortsätter att attackera Syd när som helst och hur som helst om det behövs för att försvara våra intressen, med förödelse, fattigdom och miljöförstörelse i Syd som följd. Tre miljarder saknar toaletter, två miljarder har inte tillgång till rent vatten, en miljard lever i hunger eller svält.
Denna förödande utveckling är synlig för alla inom vänstern. Det man då måste fråga sig är varför det har blivit så? Svaret för svensk del är att fram till 1980 ungefär var arbete, som det kom till uttryck i en progressiv politiks agenda, och kapital ungefär jämspelta i Sverige. Den nationella politiken kom överens med det nationella kapitalet om fördelningen av produktionsresultatet och kunde på så sätt garantera reformutrymme mot företagsvinster.
Kring 1980 förändrades det. Kapitalet slet sig ur sitt nationella band och blev internationellt helt enligt de kapitalistiska lagar om ackumulation och expansion som Marx hade beskrivit 120 år tidigare. Med detta försvann den politiska kontrollen över kapitalet. Det politiska mandatet har förblivit nationellt medan kapitalet har internationaliserats och integrerats med annat kapital utanför Sverige, mer och mer för varje år. Den nationellt begränsade politiken kan idag inte längre styra över kapitalet utan kan bara springa efter för att antingen stödja den kapitalistiska produktionsprocessen för landets egna företag i slagsmålet med andra länders, eller försöka minska de värsta skadorna av den kapitalistiska produktionen.
Denna totala obalans mellan arbete/politik å ena sidan och kapitalet å den andra, är den grundläggande orsaken till vänsterns reträtt också i Sverige under de senaste 40 åren. Den främsta effekten är att resursbasen inskränks, mindre och mindre kapital kan beskattas. Den återkommande sänkningen av bolagsskatten är ett bland flera exempel. Lagstiftning anpassas dessutom löpande efter kapitalets krav, exempelvis inom miljöområdet. Strejkrättens inskränkningar är ett annat exempel. Det kapital som är verksamt i Sverige vinner varje sådan diskussion med argumentet att vi måste kunna konkurrera med andra länders kapital för fortsatt produktion. Utan politiska ingrepp kommer den här utvecklingen att fortsätta och dessutom accelerera. Politiken kommer hela tiden att få mindre inflytande med fortsatta nedskärningar i de offentliga budgetarna och konsekvenserna av det som den mest synliga effekten för folkflertalet.
Programkommissionen har inte förstått denna grundläggande obalans och att det inte går att göra någonting åt den här utvecklingen enbart nationellt under en helt internationaliserad kapitalistisk ekonomi. Det går inte mot ett helt överlägset och internationaliserat kapital att skapa en nationell löntagarfondssituation igen. Vi måste utanför landets gränser för att bygga det motstånd som på sikt kan begränsa kapitalets makt. Den enda långsiktiga lösningen är att samhället, snarare än staten, övertar kontrollen över det stora kapitalet. Det är det vi, till skillnad från programkommissionen, menar är socialism, det enda samhälle som kan ge människorna den trygghet som behandlas från helt andra utgångspunkter i det liggande förslaget. Vi återkommer till det.
Ökad kontroll över det internationaliserade kapitalet
Kapitalet bestämmer för närvarande över en hel värld och den inkluderar Sverige. Det rör sig som det vill och landar där man kan tjäna mest pengar. Den enda möjligheten för vänstern att återfå kontrollen över kapitalet är därför att på samma sätt internationaliseras.
Vänsterpartiet behöver därför som ett prioriterat område arbeta för att lägga grunden för en organiserad och institutionaliserad samordning mellan de grupperingar i olika länder, i ett första skede de europeiska, som har samma målsättning och behov av att återfå kontrollen över kapitalet. Det kan man göra på olika sätt genom institutionaliserat och återkommande samarbete med andra partier och organisationer med samma målsättning och/eller genom det lagstiftningsmandat som EU har. Att EU skulle kunna användas för begränsningar av kapitalets position är dock näst intill uteslutet. Syftet med EU är det precis motsatta, nämligen att stärka kapitalets makt. Mot det behöver vänsterkrafterna i många länder samordnat utveckla ett program för ett socialt rättvist Europa och tillsammans driva kraven i det programmet både nationellt och gentemot EU. Val till EU parlamentet kommer inte att vara en tillräcklig kraft för att kunna ändra på EUs försvar av kapitalet och det globala Nord. Det är bara genom ett gemensamt utomparlamentariskt samarbete mellan organisationer i många länder, där Vänsterpartiet deltar, som ett tillräckligt starkt folkligt tryck kan skapas för en agenda som också kan användas för formuleringen av en progressiv nationell politik där kapitalet på nytt tvingas kompromissa.
Det här arbetet och initiativet från Vänsterpartiet bör utvecklas som ett prioriterat område i ett förslag till nytt partiprogram efter återremiss av det liggande förslaget.
Till det här kommer partiets förhållningssätt till den kapitalistiska världsordningen globalt. Vi återkommer till den frågan.
Ett socialistiskt samhälle
Det liggande förslaget till partiprogram innehåller många, vad man kanske bäst kan kategorisera som iakttagelser, av det kapitalistiska samhället och de obalanser det skapar. Förslaget uppmärksammar vinstmaximeringens begränsningar, använder den historiska materialismen för att beskriva utvecklingen, beskriver ojämlikheten och vad den för med sig i form av arbetsvillkor och annat, kapitalkoncentrationens effekter, urbaniseringens effekter, kapitalismens kriser och mycket, mycket mer. Särskilt inom miljöområdet beskrivs profitmaximering som grundorsaken till miljöförstörelsen.
Vad vi däremot inte kan se i programkommissionens förslag är förståelsen för att allt det här kommer att fortsätta och dessutom accelerera under en fortsatt kapitalistisk produktion och de tvångsmässiga regler den produktionen måste följa.
Vi uppfattar programkommissionens skrivningar och förhållningssätt som att socialismen, även om man helst undviker ordet, skulle på något sätt växa fram i olika handlingar som rör sig i riktningen mot ett sådant samhälle och att det i sig själv skulle kunna mobilisera ett sånt starkt folkligt stöd att det skulle kunna gå att genomföra. Exempel som ges är det breda folkliga motståndet mot vinstdrivande företag inom skola och omsorg. Vägen dit är enligt programkommissionen mycket viktigare än att beskriva målet och man behöver därför inte nödvändigtvis uttala och tala om det socialistiska samhället. Det skapar bara motsättningar och missförstånd. Bättre att agera säger man, genom att agera kan man nå människor för mobilisering av en progressiv, rentav socialistisk, politisk agenda. Plötsligt har vi socialism utan att veta om det, utan att ha uttalat det.
Det är en attraktiv tanke som möjligen också hade visst genomslag i uppbyggnad av det samhälle som på 1970-talet innehöll mycket av det som Vänsterpartiet idag slåss för. Men som vi har försökt beskriva är situationen idag helt annorlunda och det enda sättet att nå ett socialistiskt samhälle idag i Sverige är genom internationellt samarbete och i direkt kamp mot kapitalet. Styrkeförhållandena har på 40-50 år förändrats i grunden och kapitalet kommer bara att lämna ifrån sig makt och inflytande där man kan se att det är nödvändigt av olika skäl. Ett exempel på det är skolan där kapitalets politiska företrädare inom borgerligheten nu rör sig i riktningen mot ett ökat samhällsinflytande över de vinstmaximerande företagen inom området, därför att reproduktionen av arbetskraften är hotad. Den moderna kapitalistiska produktionen förutsätter utbildad arbetskraft.
Ska man kunna nå en situation där samhället har så stor kontroll över kapitalet att det går att genomföra de förslag inom olika sakområden som finns med i det liggande programförslaget, behöver man alltså beskriva varför och hur alternativet till en kapitalistisk produktionsordning ser ut. Man måste tydligt och klart beskriva kapitalismens begränsningar och vad ett socialistiskt samhälle är. Det gör man överhuvudtaget inte i det liggande programförslaget. Programkommissionen skriver återkommande om konflikt men vi kan inte se att man beskriver den konflikt som är helt nödvändig om samhället ska kunna återfå kontrollen över kapitalet.
Det behöver man beskriva också av ett annat skäl. De människor som engagerar sig i politiskt arbete inom vänstern idag, ägnar huvuddelen av sin tid åt att försöka försvara den relativa välfärd som tidigare har byggts upp. Det är ett arbete i ständig i reträtt som återspeglas i allt från de lokala politiska föreningarnas diskussioner till rikspolitikens agenda. Mot det måste man kunna ställa bilden, alltså inte bara visionen, av ett annat samhälle som fått kontroll på den destruktion som den kapitalistiska produktionen hela tiden medför och kommer att medföra så länge den finns. Socialismen är ingen vision om någonting långt bort i framtiden. Den går att beskriva i konkreta termer och vi tror också att det är ett stort strategiskt misstag av programkommissionen och partiledningen att tro att människor inte skulle förstå ett väl beskrivet alternativ till den nuvarande samhällsordningen och de stora fördelarna med det, också när man berättar att det är det här som är socialism. De kommersiella bankerna är bara ett av många exempel på det, där man ganska lätt i socialistiska termer skulle kunna beskriva varför vi inte behöver några kommersiella banker, de stora fördelarna med det och samtidigt kunna få brett folkligt stöd för en sådan uppfattning.
Vi menar att denna beskrivning av ett socialistiskt samhälle närmast som en självklarhet behöver inleda ett förslag till nytt partiprogram. Vi har svårt att förstå den nuvarande inledningen som närmast slumpmässigt rör sig mellan allmänna beskrivningar av ett bättre samhälle, välfungerande arbetsplatser, skolor som fungerar och annat, att det skulle kunna representera bilden av kapitalismens förödande påverkan på planeten och människors liv och socialismen som ett alternativ.
Utan att representera några museivakter menar vi därför att ett nytt förslag till partiprogram för Vänsterpartiet efter återremiss kan använda många av de skrivningar som finns i det partiprogram från 2016 som presenteras på Vänsterpartiets hemsida. Det programmet innehåller stora delar av det vi tror är viktigt, faktiskt avgörande, i presentationen av ett socialistiskt samhälle, vad det innebär och varför det är nödvändigt. Vi hänvisar till avsnitten Ett socialistiskt samhälle och Gemensamt ägande och ekonomisk demokrati i det dokumentet. De innehåller tillsammans inte bara en beskrivning av kapitalets näst intill oinskränkta maktställning idag, utan beskriver också det socialistiska samhället och hur det totalt skulle förändra den nuvarande situationen som det enda sättet att faktiskt uppnå det Vänsterpartiet vill. Det enda vi tycker inte bör ingå i skrivningarna i ett nytt partiprogram är skrivningen ”kapitalismens avskaffande”. Det är en olycklig formulering som låter som en dagordningspunkt på nästa partiföreningsmöte. Det är tydligare och mer konkret att istället beskriva hur produktionen i det socialistiska samhället ser ut.
De skrivningar vi hänvisar till kan säkert ändras, omformuleras, moderniseras om man vill använda det ordet, redigeras, förkortas. Gör man det, och vi hjälper gärna till med det, är det samtidigt viktigt att behålla ett stringent språk som beskriver de verkliga förhållandena och inte vara rädd för att använda den terminologi som är vänsterns, även om inte varje ord omedelbart skulle förstås av den som för första gången läser det nya programmet. Vi delar inte programkommissionens uppfattning att vem som helst, också den helt oinsatte, omedelbart behöver förstå hela partiprogrammet och vad som står där vid en första genomläsning. Det tror vi för de första att man inte alls gör med det nu liggande förslaget av andra skäl, men det kan inte heller vara en utgångspunkt när man skriver ett partiprogram som i första hand behöver uppfylla helt andra krav. Man behöver helt annat material för den som från början vill förstå alla delar i partiets program som en introduktion. Ett studiearbete om partiprogrammet behöver görs tillgängligt genom kompletterande material.
En sådan här, för oss självklar, introduktion till ett nytt partiprogram skulle också ersätta avsnittet Frigörelse i det liggande förslaget. Precis som det beskrivs i programmet från 2016 och i många andra partiprogram från många olika länder vid många olika historiska tidpunkter, är socialismen människans frigörelse. Det är därför både naturligt och nödvändigt att den beskrivningen ingår i en inledning om det socialistiska samhället. Det här knyter också an till avsnittet Frihetens hinder i det liggande förslaget. Vi håller med om vad som står i vissa delar av det här avsnittet (medan annat är svårare att förstå). Det avgörande i det här sammanhanget är att det inom ramen för den kapitalistiska produktionsordningen, som vi uppfattar att det liggande programförslaget accepterar, kommer att bli allt svårare att göra någonting åt de problem och låsningar som beskrivs i det här avsnittet. Frihetens hinder kommer att fortsätta och dessutom förstärkas eftersom de är en följd av det kapitalistiska systemets enda syfte. Och det säger vi inte för att vi är museivakter utan för att vi vill göra någonting åt det på riktigt.
Vi delar naturligtvis uppfattningen att en överväldigande folkmajoritet skulle hitta en gemensam social och ekonomisk trygghet i vänsterpolitiken. Men det är på sikt en frigörelse som bara kan uppnås genom att ersätta den nuvarande kapitalistiska produktionsordningen, som enbart syftar till profitmaximering, och genom att skapa förutsättningar för att avskaffa lönearbetet, återigen inte en museivaktuppfattning utan någonting som går att uppnå. Vi kan inte se att programkommissionen har förstått innebörden av detta när man pratar om frigörelse.
Klassamhälle och klassanalys
Det här knyter också an till avsnittet Sammanhållning där det liggande förslaget, kopplat till avsnittet Frigörelse, för fram tanken att det är klokt att välja gemenskap, att vi bör försöka samla människor som möter olika problem och att vi bör försöka frigöra oss från det som delar upp oss.
Förutom själva språket återspeglar de här skrivningarna ett närmast medvetet sätt att undvika en beskrivning av klassamhället och dess konsekvenser och framförallt att man med det undviker att basera politikens inriktning och de konkreta politiska förslagen på en klassanalys.
Vi undrar igen varför programkommissionen och partiledningen så omsorgsfullt och så långt det går, vill undvika att beskriva ett absolut centralt område för en socialistisk rörelse, nämligen klassamhället och vad det innebär för ett parti med en socialistisk politik. Vi tror inte att man når fler och får fler röster för att man undviker det, jämfört med att man i tydliga termer beskriver just klasser och klassamhällets effekter. Människor är mycket medvetna om klassamhället, vilken klass man tillhör och vad man behöver göra för att försvara eller kämpa för sina klassintressen. Det är långt ifrån tillräckligt att försöka ersätta det med skrivningar om att försöka samla alla människor som har ett gemensamt intresse av förändring. Även Jimmie Åkesson vill ha förändring och är i full fart med att åstadkomma det. Han är inte vår allierade.
Vad gäller löntagarbegreppet som en sammanhållande kraft håller vi med om alla löntagare i den privata sektorn i princip är föremål för utsugning genom mervärde som någon annan stjäl. Vi menar att det också gäller löntagare i den offentliga sektorn, även om den är skattefinansierad. Vi håller också med om att medelklassens tillvaro nu snabbt proletariseras under kapitalets försök att upprätthålla eller öka sin vinstnivå.
Samtidigt är det så att tillvaron och villkoren för ett medelklasspar med en månadsinkomst på 150 000 kronor eller mer och de boende i ett så kallat utsatt område är väldigt olika. Insikten om att det är så finns också med i programförslaget. Men trots det drar man inte slutsatsen att dessa snabbt ökande skillnader i livsvillkor inom olika klasser i Sverige behöver analyseras och lika till grund för det politiska program som partiprogrammet behöver innehålla. Bara som ett exempel vill vi nämna den rena fattigdom som idag finns i Sverige och som man kan se på hemlösheten och köerna till soppköken i alla större städer och som också inkluderar barn. Istället återgår man i förslaget till att vi alla ska hålla ihop mot kapitalet, ett synsätt som har svag koppling till verkligheten och som riskerar att man landar väldigt snett i förslag om ökat inflytande för folkflertalet på väg mot ett verkligt demokratiskt samhälle. En betydligt förstärkt klassanalys behöver därför ingå i ett nytt förslag till partiprogram, under ett eget avsnitt eller under Ett socialistiskt samhälle.
Det betyder att vissa frågor behöver prioriteras som reformer. För de som överlever i gigekonomin och för arbetarklassen behöver frågor om arbetsrätt och arbetsmiljö komma först på Vänsterpartiets agenda tillsammans med bostäder, socialförsäkringarna, pensionerna och fungerande omsorgsservice. För medelklassen är arbetsrätten lika viktig jämte arbetstidslagstiftningen för att börja kunna begränsa den ökade pressen också inom kontorsarbeten.
Arbete
Vi håller med om programförslagets beskrivningar och ambitioner under avsnittet Arbete ger utveckling och andra avsnitt som anknyter till det är området. Viljan att arbeta, den fulla sysselsättningen, det samhälleliga ansvaret, arbetstidsförkortningen, trygghetssystemen, arbetsrätten och vikten av fackföreningsrörelsens styrka. Det vi däremot saknar genom hela förslaget till partiprogram är partiets ställningstagande till och för de som inte arbetar, de som inte kan arbeta, och vilken ställning de ska ha, ekonomiskt och socialt, i förhållande till de som har ett jobb och en lön.
Inom just det här området blir den klassiska konflikten mellan arbete och kapital mycket synlig. Vapnen är välkända och det handlar ytterst om makt. Det är därför avgörande att förstå det som vi skrivit om tidigare, nämligen att det för närvarande är kapitalet som har makten i Sverige och världen. Vill man uppnå de goda målsättningar som finns beskrivet om arbetet i programförslaget behöver man därför också beskriva hur man tänker sig att ändra på de nuvarande maktförhållandena. Det som i programförslaget beskrivs som att full sysselsättning, gedigna trygghetssystem och förstärkt arbetsrätt leder till bra löner och bra arbetsvillkor och att det i sin tur leder till en så stark förbättring av förhandlingsstyrkan hos löntagarkollektivet att mer pengar kan gå till löner och mindre till kapitalägarna, är en idealistisk beskrivning utan någon materialistisk grund. Det finns en orsak till att vi inte har full sysselsättning, en orsak till att vi har allt sämre trygghetssystem, allt sämre arbetsrätt och sänkta reallöner. Det finns en orsak till att vi har en gig ekonomi, en orsak till arbetskraftinvandringens slavliknande arbetsvillkor och de omöjliga lönerna och arbetsförhållandena inom välfärdsyrkena.
Dessa orsaker behandlas överhuvudtaget inte i programförslaget vilket får oss att tro att programkommissionen tror att alla dessa förbättringar går att genomföra under nuvarande produktionsvillkor. Det kommer det inte att göra så länge kapitalet har det övertag mot arbetet som man för närvarande har. Vänsterpartiet måste därför presentera förslag som ändrar på den här balansen till arbetets fördel. Förslag om reella inskränkningar i kapitalets makt, från ägandestrukturer och ägarkontroll, via arbetsrätten, återställande av strejkrätten och rätten att välja facklig organisation för kollektivavtal och arbetsmiljölagstiftningen, till beskattningen av kapitalet, och hur dessa förslag ska genomföras, behöver presenteras. Bara så och bara då kommer programkommissionens idé om en bättre balans mellan arbete och kapital kunna uppnås.
Vi ifrågasätter också vad som går att åstadkomma inom ramen för ett samarbete med en fackföreningsrörelse som domineras av krafter som är mycket ovilliga att ta strid för sina medlemmar och i viss utsträckning till och med motverkar medlemmarnas intressen. Det här beteendet skiljer sig avsevärt från de fackliga organisationerna i andra nordiska länder, i Tyskland, England, Belgien, Frankrike och till och med USA som alla bara under det senaste året har visat att facklig kamp kan sträcka sig mycket längre än vad den svenska fackföreningsrörelsen vågar och att det lönar sig.
Vänsterpartiets förhållande till fackföreningsrörelsen väcker också frågor om den utomparlamentariska kampen som betonas i partiets nuvarande program. Civil olydnad och andra aktiviteter, demonstrationer och aktioner av olika slag är centrala i kampen mot konsekvenserna av det kapitalistiska samhället. Vänsterpartiets program bör visa ett klart och tydligt stöd för alla aktiviteter som arbetar för ett bättre och mer jämlikt samhälle.
Ägande
Programkommissionen lyfter fram ägandet som en avgörande fråga under ett avsnitt med rubriken Ägande med helhetssyn. Helhetssynen förutsätter enligt förslaget att man stärker det gemensamma ägandet i nyckelsektorer: strategiska naturtillgångar, energiförsörjning, infrastruktur, bostadsproduktion och den finansiella sektorn.
Det framgår dessvärre inte av förslaget om det här innebär att man tar över det nuvarande privata ägandet inom de här sektorerna eller om man stärker samhällsinflytandet genom att förstärka, utöka, det offentliga ägandet bredvid det privata.
Det socialistiska samhället kan bara förverkligas genom att samhället tar över kontrollen av de stora pengarna, kapitalet i de stora företagen; i Sverige nästan genomgående företag med internationell verksamhet som bas inom både varu- och tjänstesektorn och även inom den finansiella sektorn, framförallt de stora kommersiella bankerna. I en modern kapitalism är övertagandet av kontrollen över de stora pengarna någonting som bara kan genomföras i samarbete med andra länder och som en gemensam händelse vid samma tidpunkt.
En sådan förändring är nödvändig inte bara för att de ska vara så eller därför att det står i en bok som Marx skrivit eller för att några museivakter säger det, utan för att den kapitalistiska produktionsprocessen lyder under tvingande lagar som inte går att förena med målen i ett socialistiskt samhälle. Kapitalismen har som enda mål profitmaximering. Det socialistiska samhället har som mål att uppfylla grundläggande behov.
Därför är ägandet av de produktionsmedel som bestämmer över de stora pengarna avgörande för möjligheterna att nå de målsättningar som till och med det liggande programförslaget innehåller. Vi håller med om att det finns nyckelsektorer där allt ägande bör vara samhälleligt, inte bara vissa delar. Men till det kommer att samhället också behöver ta över kontrollen över alla övriga verksamheter som kontrollerar de stora pengarna så att också de ställs under samhällets eller de anställdas kontroll. Också med ett ökat samhällsinflytande inom vissa sektorer enligt programkommissionens förslag, kommer en produktion som fortfarande domineras av och som fortfarande tillåter fortsatt kapitalistisk vinstmaximering, ändå att omöjliggöra ett samhälle där grundläggande behov kommer först. En fortsatt kapitalistisk produktion hotar dessutom vår existens genom den militarisering och miljöförstöring som pågår och som vi behandlar längre fram.
Det är en fin ansats att uppmuntra till demokratiskt styrda ägandeformer, också privata som brukarförvaltning, men det räcker inte. Vänsterpartiet måste vara berett att förklara att samhället på sikt behöver överta kontrollen av det stora privata kapitalet om man vill nå det man föreslår i programförslaget. Det är också först då man kan nå de goda målsättningar som beskrivs under den mångtydiga rubriken Seriöst företagande. Det går på sikt inte att bedriva företagande i företag med stort kapital på ett seriöst sätt i ett system som har som enda målsättning att maximera vinst och profit.
Ägandet är också avgörande för att kunna utvidga den nuvarande politiska demokratin, redan den under hot, med den för ett socialistiskt parti självklara ekonomiska demokratin. Det som presenteras under avsnittet Stärk den politiska demokratin i det liggande förslaget är ju egentligen ingen förstärkning utan inskränker sig, en gång till, bara till ett försök till försvar för det borgerliga samhällets demokratiinslag som i delar redan har inskränkts under de senaste 20 åren. Vi menar att en sån ambitionsnivå är långt ifrån tillräcklig för att nå det Vänsterpartiet säger sig vilja uppnå. Ett helt nytt avsnitt som förstärker kraven på samhälleligt ägande och ekonomisk demokrati i enlighet med vad vi nu har beskrivit, behöver föras in i ett nytt programförslag.
Sakfrågor
Vi börjar vår analys av programförslagets beskrivning av sakområden med tre som börjar på M, varav två är livshotande.
Miljön och klimatet
I avsnittet om Ekologiska kriser skriver programkommissionen att den massiva ökningen av förbränning av fossila bränslen är en brytpunkt och att lösningen är att utveckla nya hållbara sätt att arbeta. Utan att nämna greenwashing som ett systematiskt sätt att försöka dölja fortsatt miljöförstörelse, kopplar programkommissionen på ett glädjande korrekt sätt den ekologiska krisen till vinstmaximerande bolag som tvångsmässigt väljer att prioritera den egna avkastningen. Det privata ägandet gör en förändring svårare, ägarna har allt att förlora och försöker därför påverka den politiska styrningen anser programkommissionen. Svaret skulle vara att utforma politiska projekt som många kan sluta upp bakom. Att göra det som är politiskt möjligt, ska vara utgångspunkten för det här området.
Den globala förstörelse som pågår av den yttre miljön kan mer och mer betecknas som en katastrof. Det liggande programförslaget kommer inte i närheten av att beskriva den verkliga situationen trots de tidigare ganska starka och aktuella reaktionerna mot partiledningens förhållningssätt och politiska ställningstaganden om miljöfrågorna. Inte ens de redan synliga konsekvenserna av den höjda koldioxidandelen i atmosfären beskrivs, trots att de nu nått även Sverige och trots att torka och översvämningar numer är reguljära inslag i klimatet i en hel värld. Som vanligt drabbas de fattigaste mest.
Programkommissionens behandling av miljöområdet är inte bara grund och ytlig, den är också smal och utan insikt om samband. Den torka som orsakas av utsläppen i atmosfären har tidigare tvingat Ryssland att sluta exportera vete. Ryssland är världens största veteproducent och ett exportstopp ledde omedelbart till ökad hunger och svält i delar av världen. Det syriska upproret mot Assadregimen hade som en av fler utlösande faktorer skördar som uteblev och den hunger som följde. Nästan en halv miljon människor har dött i det krig som fortfarande pågår där. En fortsatt ökning av atmosfärens temperatur kommer att drabba också de viktigaste livsmedlen för miljarder människor, det vill säga majs och ris. Det innebär att den miljard människor som idag är hungriga eller svälter kommer att öka kraftigt. Det kommer att leda till massmigration, den som redan har startat i Afrika och i Latinamerika (av andra skäl). En fortsatt uppvärmning hotar hela det norra barrskogsbältet av vilket Sverige är en del. Bältet kan komma att ersättas av jättelika grässtäpper med oöverskådliga konsekvenser för oss som bor här. Militarismen och de ständigt pågående krigen, en direkt följd av kampen om makt och marknader, står för häpnadsväckande mer än 5 % av utsläppen i atmosfären, ett samband som inte alls uppmärksammas i det liggande programförslaget. Programkommissionen behandlar bara marginellt miljöförstörelsen utanför luftföroreningarna, trots den solklara kopplingen till den kapitalistiska produktionen och dess vinstmaximering. Afrikas västkust töms nu på fisk av spanska och andra EU-länders fiskeflottor efter framtvingade handelsavtal. Mängder med människor som lever längst den kusten har inget annat val än att försöka ta sig till Europa illegalt. På samma sätt tömmer nu supertrålare Östersjön på strömming och sill utan EU motstånd. Fattigdomen driver fram miljöförstörelse när människor utan resurser tvingas begå miljöbrott för att överleva. Den rika världen har orsakat nästan hela höjningen av koldioxid i atmosfären och fortsätter även idag att orsaka den totalt dominerande delen av den fortsatta miljöförstörelsen. Också inom Sverige står de rikaste för den tydligt största delen av miljöförstörelsen. De svenska bankerna lånar ut pengar till företag som sammantaget släpper ut 100 miljoner ton koldioxid. Listan kan göras hur lång som helst.
Allt detta är tänkt att lösas genom teknisk utveckling som kan garantera så kallad grön tillväxt.Listan på denna teknik är också den mycket lång och inkluderar solpaneler, vindturbiner, elbilar, värmepumpar, koldioxidavskiljning, grön vätgas, grönt stål, grön cement, elektrobränslen och kärnkraft. Nya tillkommer hela tiden, senast kalkbesprutning som koldioxidavskiljare.
Alla dessa förslag är antingen alldeles för dyra, kommer att skapa nya allvarliga miljöproblem, bygger på exploatering av de fattigaste och mest utsatta på klotet, förutsätter offentliga miljardinvesteringar i företag där samhället står för kostnaderna och det privata kapitalet tar hem vinsten, förutsätter en elproduktion som är helt omöjlig att uppnå, kommer inte att räcka trots konkurrenskraftiga kostnader eller är så osäkra att de i sig kan leda till katastrofer. Exempel på det sistnämnda är kärnkraften som förutsätter att vi håller reda på ett dödligt avfall i etthundratusen år i ett ekonomiskt system som inte kan producera tillförlitliga prognoser för ekonomin nästa år, eller ens nästa månad. Koldioxidlagringen utanför Norges kust har redan börjat läcka. Inga förslag finns för hur det tekniskt ska gå att stoppa den katastrofala utfiskningen eller avskogningen
Trots kunskap om det här, värjer sig programkommissionen likafullt från den enda uppenbara lösningen på detta fundamentala hot och framhärdar i tanken att ett par batterifabriker och stålframställning utan koldioxid ska kunna rädda Sverige. Fast inte ens det är säkert om t ex Kina bestämmer sig för att börja konkurrera om just den produktionen.
Det är få områden där det är så tydligt att bara socialismen som samhällssystem kan skapa den balans som är nödvändig för våra fortsatta liv, som just miljöområdet. Socialismen lever inte under tvånget av ekonomisk tillväxt, vi behöver inte hela tiden öka vår energiproduktion i ett socialistiskt samhälle, och har dessutom möjlighet att fördela resurserna dit de bäst behövs. Programkommissionens budskap om att det nog ska fixa sig utan att vi behöver ge upp någonting svarar mot en oansvarig populism. Partiet behöver istället tala klartext i ett nytt programförslag om både drivmedelspriser och andra begränsningar av vårt levnadssätt som kan komma att behövas. För en medlem i Vänsterpartiet är det inte kul att det enda parlamentariska parti i Sverige som gör det är Miljöpartiet, samtidigt som MP har högst stöd bland väljarna om miljöfrågor.
De berörda avsnitten om miljön i det liggande förslaget, Ekologiska kriser och Ut ur fossilberoendet, behöver därför skrivas om grundläggande i ett nytt programförslag så att det blir tydligt hur omfattande skadorna av miljöförstörelsen redan är, att det blir tydligt att förstörelsen inkluderar långt mycket mer än luftföroreningarna och påverkan på koldioxidnivån, exempelvis utfiskning och avskogning, att det blir tydligt att miljöförstörelsen skapar både fattigdom, död och påtvingad migration, att förstörelsen kommer att bli värre under en fortsatt kapitalistisk produktionsordning, att grön tillväxt på sin höjd under en tid kan bromsa fortsatta försämringar med de risker och den begränsade effekt grön tillväxt kan ha och som beskrivits i den här motionen. Allt detta kräver samordnade nationella och internationella insatser från partiets sida som behöver läggas fast i en helt ny styrande strategi för miljöområdet, utöver helt nya miljöavsnitt i ett nytt partiprogram
Militariseringen
Media i Sverige skriver mycket om Rysslands militära upprustning, framförallt den upprustning som kan komma att bli verklighet i framtiden. Redan nu rustar Ryssland, tills vidare en krigsekonomi, för att försörja kriget i Ukraina. Samtidigt genomförs en omfattande militär upprustning hos de anglosaxiska rika länderna. Storbritannien, Australien och USA ökar sina militära budgetar kraftigt. Kina ökar sin ännu snabbare. Tyskland och andra europeiska länder ökar sina militära utgifter väldigt omfattande under trycket av NATOs krav på 2 % av BNP. Den europeiska upprustningen är den kraftfullaste på 30 år. Totalt spenderas mer än 20 biljoner kronor per år på militära utgifter. USA med sina 800 militära baser, i praktiken en militär ockupation av världen, spenderar i särklass mest. I detta läge blir Sverige medlem av NATO, en organisation som styrs av USA och som står mitt i centrum för denna upprustning. I spåret av detta kan vi se och höra en överbefälhavare som inte har någonting emot kärnvapen på svensk mark, som inte har någonting emot permanenta NATO trupper på svensk mark och som gör uttalanden som av vårt nordiska grannland, som faktiskt har varit i krig med Ryssland, betecknas som krigshets.
Om denna väldigt oroande utveckling finns ingenting att läsa i programkommissionens förslag. Vi kan inte heller se att partiledningen trots ett ställningstagande mot NATO tar några initiativ för att skapa en motkraft till den intensiva propaganda som banar vägen för den mentala militariseringen av vårt tänkande och den konkreta militariseringen på marken här hos oss. Det är närmast en självklarhet menar vi att partiet i den här situationen ansluter till och kraftigt stödjer fredsrörelsen i Sverige och internationellt istället för att ha uppfattningar om hur NATO övningar i Sverige ska genomföras eller visar sitt indirekta stöd till militariseringen på konferenser i de svenska fjällen. Partiledningen bör istället uppmana till deltagande i fredsaktiviteter och själva delta både i demonstrationer och andra sammankomster med fredsrörelsen där man visar sitt starka engagemang och också i media visar att man menar det. Vänsterpartiet har ingen anledning att stödja eller se ut som vi stödjer upprustningen av det svenska försvaret. Massiva krafter gör det ändå och Vänsterpartiets roll bör vara den precis motsatta: Att verka för fred. Om detta finns massor att lära sig från tidigare socialdemokratiska statsråd, en statsminister och många kvinnliga, alla mycket engagerade fredsaktivister. Stora väljargrupper skulle sympatisera med ett tydligt engagemang i fredsrörelsen från partiets sida.
Partiet behöver också som kongressbeslut återta partiledningens upprörande ställningstagande att ställa sig bakom att Sverige ska avsätta 2% av BNP till försvarsutgifter. Ett ställningstagande man gör bara månader efter ett kongressbeslut som lade fast att Vänsterpartiet ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.
Ett nytt programförslag behöver innehålla ett alldeles eget avsnitt om militariseringen och partiets engagemang i fredsrörelsen från de utgångspunkter som nu beskrivits.
Media och digitalisering
Mediefrågorna behandlas på en halv sida i programförslaget och, vad vi kan se, digitaliseringen och dess direkta användning som media, överhuvudtaget inte alls.
Programkommissionen gör den korrekta analysen att den demokrati som det borgerliga samhället erbjuder, vilar på en demokratisk infrastruktur, det vill säga att det finns konkreta möjligheter för alla att på lika villkor föra fram och debattera sina åsikter och uppfattningar.
Många av de formella friheterna i Sverige fungerar inte i verkligheten. Yttrandefriheten står i direkt proportion till tillgången till media. Det syns tydligast i arbetarklassens möjligheter att komma till tals. Fast arbetarklassen i Sverige motsvarar 50% av befolkningen har den 5 % av medieutrymmet. Denna klassanalys lyser med sin frånvaro i programkommissionens förslag.
Det liggande förslaget sätter också sina förhoppningar till public service, fast det är uppenbart att även public service helt och hållet bara återger den västerländska liberala syn på världen som anses utgöra den självklara världsordningen i London och Washington. Det globala Syds uppfattningar och utgångspunkter återspeglas nästan inte alls. Den debatt och diskussion som har varit om det svenska NATO medlemskapet är ett typexempel. Företrädarna för ett NATO medlemskap har översvämmat TV- och radiostudiorna, med och utan uniform, och först mycket sent fick även fredsrörelsen komma till tals på marginalen, i proportionerna 95 – 5 ungefär. Samma mönster upprepar sig gång på gång.
Ska de grundläggande principerna om allas lika möjligheter att föra fram sina uppfattningar på lika villkor kunna förverkligas, behövs därför någonting mycket mer än att ”vi driver på att för att säkra en stark självständighet för medier”. Denna så ofta åberopade självständighet har inte kunnat göra någonting åt koncentrationen av medielandskapet i Sverige till ett par koncerner, varav ingen har något intresse av en demokratisk debatt om den skulle äventyra vinstmöjligheterna. De mekanismer som ligger bakom de begränsade möjligheterna för de resurssvaga att komma till tals kommer ingen att göra någonting åt i en kapitalistisk ekonomi. Alldeles tvärtom.
Vänsterpartiet behöver i en sådan situation driva frågor som innebär att just de kapitalsvaga medierna ska kunna få massivt ekonomiskt stöd från samhället för att kunna göra sina röster hörda. Det mediestödsförslag som just nu verkställs av den borgerliga regeringen går i precis motsatt riktning för veckotidningar som exempelvis Flamman. Public service behöver leva upp till sina riktlinjer så att de grupperingar i samhället som nu hörs minst ska garanteras utrymme. Varför har vi idag fyra, fem olika program inom public service som enbart behandlar ekonomifrågor, börsen, företagens vinster, medan vi inte har ett som behandlar frågor om arbetsrätt, arbetsmarknad, konflikter på arbetsmarknaden, fackföreningsrörelsen och fackföreningsmedlemmars uppfattningar? Public service värnar om sitt så kallade oberoende, en myt eftersom riksdagen beslutar om pengarna. Man värnar mindre om kravet på balans i sin återgivning av samhällsförhållanden.
För oss är det också närmast häpnadsväckande hur programkommissionen nästan helt har låtit bli att ta upp frågan om digitaliseringen och som del av det digitala media. Digitala plattformar är för flera generationer de helt dominerande sätten att kommunicera och få del av information också om samhällsfrågor. Det har partiet förstått för den egna informationspolicyn, men inte dragit några slutsatser av för det programförslag som nu har presenterats. Ska man nå ut till också de grupper som kommunicerar via digitala instrument krävs en väl utvecklad strategi för det och krav gentemot samhället på lika möjligheter att kunna göra det, som också behöver reflekteras i ett partiprogram.
Digitaliseringen av samhället har också många andra effekter som behöver tas upp och bevakas politiskt. IT utvecklingen sedan 1950-talet och den så kallade AI utvecklingen utgör väldiga produktivkrafter där partiet behöver driva frågan vem som ska kunna disponera de produktivitetsvinster som följer av tillämpad AI. Vad AI kan innebära för människors jobb och anställningsvillkor behöver också bevakas, från lagstiftning till fackliga avtal, med tydliga krav och målsättningar som återspeglas i ett partiprogram. De digitala instrumenten har i praktiken misslyckats med att skydda människors integritet. Kraftfulla åtgärder behövs för att återställa den privata sfären runt individen. Hur digitala instrument används för organiserad och avancerad brottslighet och vad som krävs för att stoppa det måste också tas upp. Vi ser inte att någonting av allt detta behandlas i någon del av det liggande programförslaget.
Kvinnors underordning, rasism
Programkommissionen behandlar omfattande frågor som berör kvinnors underordning. Rubrikerna är många och frågeställningarna oftast relevanta. Det gäller den strukturella underordningen, omsorgsarbetet, socialiseringens effekter, det ekonomiska beroendet, våldet och konflikter. Klassamhället behandlas också utifrån utnyttjandet av lågavlönade kvinnor.
I övrigt beskrivs den underordnade situationen för kvinnor som att alla kvinnor är utsatta för samma underordning. Programkommissionen presenterar heller ingen lösning för den fråga man tar upp som klassrelaterad. Vad vi kan se presenterar man inga förslag till lösningar för den här verkligheten överhuvudtaget. Man pekar istället på att det pågår en radikal frigörelseprocess över hela världen.
Vi ställer oss frågan vem det är som har den starkaste positionen i denna frigörelseprocess också nationellt. Förhållandena för den svenska arbetarklassens kvinnor har försämrats tydligt bara de senaste 10 åren. Den enda grupp i Sverige vars genomsnittliga livslängd har förkortats under den perioden är just arbetarklassens kvinnor. Man har de sämsta, och allt sämre, anställningsvillkoren, de sämsta lönerna, man bor överrepresenterat i de mest socialt utsatta områdena, med den största brottsligheten, dåliga kommunikationer och icke-fungerande skolor. Man är överrepresenterad bland människor med hälsoproblem.
Vi ser väldigt lite av den här typen av klassanalys i de här delarna av programförslaget. Istället presenteras en klassisk liberalfeministisk analys som fokuserar på kvinnors demokratiska rättigheter och individens frihet (vi är glada att frågan om kvinnors representation i börsnoterade bolagsstyrelser inte finns med i programförslaget). Den här delen av programmet behöver istället baseras på en intersektionell analys som visar på sambandet mellan kön och klass och även andra hierarkier som rasism och hur de hänger ihop så att frågan om kvinnors frigörelse inte bara handlar om en viss grupp och inte sker på bekostnad av andra.
Den nuvarande texten i programförslaget ger intryck av att kolonialismen är någonting avslutat, fast den i själva verket fortfarande representerar den grundläggande ekonomiska maktstrukturen i världen och med det även basen för det ekonomiska förtrycket av det globala Syd. Kvinnors enorma utsatthet i det globala Syd tycks ha gått programkommissionen totalt förbi. Trots upprepade och just nu aktuella rapporter från Indien, Kenya, Sudan och andra länder om systematiska övergrepp.
Vi tror inte det behövs mer kunskap om de rasistiska strukturerna i Sverige. Den kunskapen finns redan och vi kan informera programkommissionen om hur den kan hitta den. Var femte person i Sverige är utrikesfödd, en grupp som helt oproportionerligt är utsatt för olika typer av diskriminering. Vänsterpartiet, och dess partiprogram, behöver mycket tydligare visa att det är de här människorna man försöker nå ut till och visa solidaritet med genom konkret handlande.
Samtidigt som högerkrafterna har kidnappat frågor om invandring, migration och integration, står vi i verkligheten inför en värld utan gränser. Migrationen låter sig inte kontrolleras så länge krigen och den sociala utsattheten fortsätter. Det är bara med ett materialistiskt perspektiv det kommer att gå att hantera en sådan förändring. Den verkliga konflikten ligger inte mellan svensk arbetarklass och invandrare. Tvärtom bekämpas invandrares utsatthet bäst i gemensam kamp med arbetarklassen.
Ett annat exempel är samernas ställning. Vi kan inte se att deras rättigheter tas upp när programförslaget exempelvis diskuterar gruvbrytningen.
Internationella relationer
I det här avsnittet går det att i programkommissionens förslag läsa att vägen mot fred och nedrustning går mot ett starkt statligt ägande i vapenproduktionen, från den självklara utgångspunkten att vi ska ha en vapenproduktion. Vi ska samtidigt ha ett starkt försvar utan att dras in i konflikter. Hur vi ska kunna undvika det som medlemmar i Nato står det ingenting om.
Att vi ska stå för internationell rätt och jämlika handelsavtal är förstås viktigt liksom en kärnvapenfri värld, där det liggande förslaget om kärnvapenförbud måste skrivas på av Sverige. Kampen mot miljöförstörelsen måste byggas på internationellt samarbete framhålls det.
Avsnittet återspeglar ett lagom engagerat förhållningssätt i det internationella samarbetet utifrån ställningstaganden och positioner som redan är välkända. De förändringar man kan läsa ut jämfört med tidigare program är dessvärre en mer positiv attityd till försvarsutgifter och vapenproduktion, ett steg i rakt motsatt riktning till ett ökat engagemang i fredsarbetet. Därtill öppnar programkommissionen för en mer EU positiv position med argumenten att en del saker har åstadkommits som det är värt att värna och att det blir komplext att lämna.
Vi menar att Vänsterpartiet behöver inta en mycket mer radikal position kring internationell samverkan. Handelns underkastelse under den rika världen på den fattigas bekostnad och vad man bör göra åt det, behöver lyftas fram betydligt starkare. Vänsterpartiet behöver ta klar ställning för de länder som gör motstånd mot den nuvarande handelsordningen och hur människor på det sättet hålls kvar i fattigdom.
Det är långt ifrån bara miljöfrågan som behöver lösas i internationellt samarbete. Det gäller även vapenhandeln, de enorma sociala klyftorna och konsekvenserna av dem, människosmugglingen och droghandeln. Den militära styrningen av världen och dess direkta koppling till den ekonomiska resursfördelningen globalt, kan också bara angripas internationellt. Vänsterpartiet behöver uppmärksamma och beskriva de här frågeställningarna i sitt partiprogram och det behov av ett starkare FN-mandat som behövs för att kunna angripa dem. Partiet bör vara drivande i det internationella fredsarbetet och arbeta för att Sverige samarbetar med gruppen av alliansfria länder för nedrustning och vapenkontroll. De här gigantiska problemens direkta koppling till det kapitalistiska systemet, vinst och profit på människors bekostnad, behöver också beskrivas och läggas fast. Kapitalets fria rörlighet gör det svårt att beskatta. Denna avgörande resursfråga kan också bara lösas internationellt och behöver därför också beskrivas och tas ställning till i partiprogrammet.
Programkommissionen beskriver korrekt EU som en odemokratisk organisation i kapitalets tjänst. Anser man det finns inget annat alternativ än att slå fast att Sverige inte ska vara medlem i EU. Ska vi ens en gång som ett alternativ kunna vara medlemmar i en organisation i kapitalets tjänst?
Till detta kommer behovet av ett Vänsterparti som tar initiativ för att skapa en internationell motkraft till ett internationaliserat kapital som vi behandlar i början av den här motionen. Som vi framhållit behöver det här bli en prioriterad fråga för partiet och därför lyftas fram i ett helt nytt förslag till partiprogram.
Språket, tekniska frågor
Vi har stora problem med det språk i förslaget till nytt partiprogram som programkommissionen har valt, även om det naturligtvis i någon mening ändå går att se vad som står där. Strukturen och ordningsföljden är oklar för oss. Det är bland annat svårt att se hur de valda rubrikerna svarar mot de problem och lösningar som står där eller som ändå behöver tas ställning till i ett partiprogram.
Som vi förstått det är tanken att text och innehåll ska vara lättillgängligt och kunna läsas och förstås av i princip vem som helst vid första försöket. Vi tror att texten i förslaget har precis motsatt effekt och är svårförståelig och svåråtkomlig både för en nybörjare och en som är mycket kunnig och insatt i vänsterns politik och ordval.
I förslaget hittar vi skrivningar som ”värme och mat, närhet och omsorg, finnas där för oss och se oss, kärlek när någon behöver stöd, mötas med omtanke, bygga trygga och varma sammanhang, relationer som bygger på ömsesidig kärlek, kärlek och omsorg om varandra, odla sammanhållning.”
Vi återger inte de här citaten för att raljera utan för att vi tror de har saklig betydelse. Vi tror att de i det här sammanhanget, kanske till och med omedvetet, återspeglar en idealistisk syn som är motsatsen till den materialistiska samhällssyn som marxismen vilar på. Med ett sådant synsätt blir det svårt att verkligen identifiera de maktstrukturer och den kamp som drivit historien framåt och som kommer att göra det även i framtiden och som därför behöver identifieras när man skriver ett partiprogram. Språkvalet är inte en slump utan påverkar också sakinnehållet. Bara som ett exempel skulle man kunna ersätta våra citat från det liggande förslaget här ovanför med ord som ”solidaritet” och ”gemensam kamp.”
Bara det valda språket i sig är en anledning för återremiss menar vi.
Vi har varit i kontakt med administrationen för motionsskrivande och fått klartecken att skriva en sådan här motion, både med öppna synpunkter och ställningstaganden utan direkta sid- eller radhänvisningar och som en lång motion. Vi anser att det här är något av en principmotion som i debatten före och under kongressen skulle kunna lyftas fram och presenteras som ett motförslag till det liggande förslaget och därför föras in in i kongressschemat som en egen programpunkt före omröstningarna.
Slutord
Vi anser förstås inte att programkommissionens förslag till partiprogram för Vänsterpartiet inte har något värde. Det är ett i jämförelse progressivt förslag som lyfter fram orättvisorna i Sverige och världen, pekar på en del av de synliga orsakerna och föreslår förbättringar.
Men det är samtidigt ett dokument som undviker att analysera grundorsakerna, inte bara till den situation vi befinner oss i, utan också varför vi gör det. Vi uppfattar det som ett medvetet val där vi istället ska go with the flow och övertyga människor om det vi vill åstadkomma. Tillsammans och med sammanhållning kan vi åstadkomma allt det vi vill, är budskapet.
Det är för oss uppenbart att det inte är en framkomlig väg. Kapitalet behärskar idag världen på ett sätt som bara kan motverkas med tillämpning av slutsatserna från den marxistiska analysen, ett ord som programkommissionen pliktskyldigt kastar in på sista sidan i programförslaget.
Globalt pågår en kamp mellan kapitalet och, om man kan använda det ordet som symbol för människorna, arbetet. Sverige är en mycket liten del av den kampen och väldigt beroende av hur den faller ut. Vill Vänsterpartiet nå de konkreta mål inom olika sakområden som finns med i programförslaget, finns därför inget alternativ till att delta i den kampen. Det kan man bara göra med insikt om det kapitalistiska systemets tvångsmässiga sätt att fungera och vad som blir resultatet av det, och genom att förstå att bara det socialistiska samhället kan sätta stopp för den destruktion kapitalismen för med sig.
Det säger inte vi för att vi vill visa hur duktiga marxister vi minsann är. Det säger vi för att det räcker med att titta ut genom fönstret för att se att det Marx sa skulle hända, nu händer. Och det kanske viktigaste: Det kommer att fortsätta hända om vi inte sätter stopp för det.
Vänsterpartiet behöver ett partiprogram som återspeglar den här insikten och förståelsen. Ett program som baserar sina förslag på klassanalys och förståelse för vad som behöver göras för att stärka de grupper som idag har minst makt och inflytande, från arbetarklassen och nationella minoriteter i Sverige, till hela det globala Syd i världen. Ett betydligt radikalare program än det liggande förslaget, där programkommissionen och partiledningen ännu en gång gör misstaget att tro att människor inte skulle tycka att ett radikalt politiskt program skulle vara attraktivt.
Socialism är för oss inte ett tillstånd vi beskriver i en pamflett eller en text. Socialism är den nödvändiga slutsatsen av de sociala relationer, de klassmotsättningar, orättvisor, hemskheter och den brutalitet som kapitalismen till sin natur skapar. Vi anser att ett vänsterparti värt namnet måste erkänna denna verklighet och det gör inte det här förslaget till partiprogram.
Vänsterpartiet kan möjligen med det här förslaget kortsiktigt öka sitt väljarunderlag och få stöd från väljare som vill se lösningar på vardagens problem utan att behöva angripa de egentliga orsakerna till problemen. Det man riskerar när målen inte uppnås är en svekdebatt och samma låga förtroende som partiet redan har inom miljöområdet. Det liggande förslaget till partiprogram beskriver, i bästa fall, ett socialdemokratiskt parti. Det blir i längden svårt att nå framgångar med ett sådant parti där inga egentliga lösningar presenteras och där det redan finns ett mycket större socialdemokratiskt parti med betydligt större förtroende hos arbetarklassen.
Vi har i den här motionen om återremiss av det liggande förslaget presenterat det vi anser ska vara utgångspunkterna i arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Ett nytt förslag till partiprogram kan behandlas och beslutas på en extra kongress.
Att sats
Vi föreslår
att kongressen beslutar om en återremiss av förslaget till partiprogram för grundläggande omarbetning med utgångspunkt i de ställningstaganden och uppfattningar som presenteras i motionen.
Stefan Sjölander, Hammarby Skarpnäck partiförening
Eva-Lena Lundberg, Birka Vasa partiförening
EveLiz Elfving, Tensta Rinkeby Spånga partiförening
Aleksa Aleksic, Tensta Rinkeby Spånga partiförening
Jonas Ljungstedt, Tensta Rinkeby Spånga partiförening