Det är mycket som är bra med det nya programförslaget – men förslaget behöver tydligare ramar och ideologiska svar för att leda vårt parti och vårt ledarskap i en politiskt turbulent tid.
Förslaget till partiprogram har goda pedagogiska ambitioner, dvs att alla som läser ska förstå utan särskilda förkunskaper. Men ambitionen att göra det lättförståeligt har gjort många delar alltför förenklade och för generaliserade för att partiprogrammet ska kunna fylla sin funktion.
I min mening ska ett partiprogram för ett samhällsförvandlande parti förklara samhällsutvecklingen hittills, visa på konkreta exempel vad som behöver göras härnäst men också vara tydlig i de långsiktiga och reellt samhällsförvandlande målen och partiets ideologiska särart. Dessa delar behöver finnas gemensamt för att programmet och medlemsdemokratin ska kunna styra partiets riktning på våra olika nivåer.
Problemformuleringar lämnas halvfärdiga på flera ställen på ett sätt som istället gör det stundtals otydligt med vad vi har för ideologisk grund, analys och mål. Speciellt för de utan förkunskaper som tvingas att dra slutsatser på egen hand.
I ett parti som vårat som bygger sin världssyn på en marxistisk grund, vilken skiljer sig avsevärt från den rådande samhällsideologin, så finns det i längden inget pedagogiskt att vinna på otydlighet. Detta skapar snarare en grund för missförstånd. Att förklara utförligt hur saker hänger ihop utifrån precisa ideologiska termer, gärna med vardagsnära exempel och enkelt språk, är den enda rimliga vägen framåt för ett fullgott program som kan användas såväl för studier som för att leda vår rörelse.
Hur påverkar förslaget medlemsdemokratin och partiets politiska utveckling?
Utöver den ideologiska otydligheten så skapar ett allt för oprecist program ett skifte av politisk makt från den mer direkta medlemsdemokratin/ kongressen till partistyrelse och riksdagsgrupp. Visst vore det enklare på en del sätt för våra styrelser/församlingar att agera med färre bindande formuleringar i partiprogrammet, men det vore också lättare för desamma att dras med i politiska vindar och att fatta beslut utan förankring i medlemsbasen.
En synpunkt som har lyfts från de som vill ha ett program med oprecisa formuleringar är att vi inte kan veta hur framtiden ser ut. Men samtidigt kommer man aldrig närma sig målet om man inte har någon karta eller kompass. Jag menar att det är självklart att göra som de gamla kartmästarna och rita en karta utifrån hur vi ser på världen idag och rita om vår karta (partiprogram) den dag det finns någon anledning att justera. Om vi istället förlitar oss på hur vinden blåser och en kurs kaptenen gissar från dag till dag så finns det en överhängande risk att vi till slut hamnar på en helt annan plats än den vi ville nå. Kommissionens utsago att ”riktning spelar större roll än slutmål” håller jag alltså inte med om av den enkla anledningen att dessa inte går att särskilja.
Vi har en värld att vinna!
Likadant motsätter jag mig principen att partiprogrammet ska undvika att ta ställning i frågor inte avgörs av Vänsterpartiet ensamma. Att göra så vore är att lyfta Vänsterpartiet ur sitt sammanhang som en del av de nationella och internationella rörelserna för socialism, feminism, antiimperialism och klimatkamp.
Jag förstår att NATO inte kommer upplösas av ett kongressbeslut, den sortens mål måste vi måste kämpa för tillsammans med andra kamrater runt om i världen. Att liknande förslag försvinner från vårt mest vägledande dokument kommer inte ta oss närmare målen, troligtvis tvärtom.
Därför är det självklart för mig att det presenterade förslaget behöver kompletteras med tydligare skrivningar om hur kapitalism och socialism fungerar som (oförenliga) system, om att vårt demokratiska mål är att den stora arbetande klassen ska ha autonom makt över arbetsplatserna, att vi bör jobba tillsammans med andra för att sätta motstånd mot imperialistmakternas maktstrukturer och organisationer, att vi behöver bygga upp motsvarande socialistiska motmaktstrukturer, att basvaror/välfärd/finansverksamheter såsom banker ska tillgodoses och ägas av gemensamt utan privata kryphål och att politiken och arbetarmakten ska samordnas för att kunna planera samhället utefter sociala mål och ekologiska gränser mm. Den sortens skrivningar hade inte bara förtydligat vår rörelses mål utan även varit en tydlig sakpolitisk riktning att driva konkreta förslag och systemreformer utifrån.